I över 65 år var mormor förälskad i morfar. Hon har berättat kanske 573 gånger om vintern då hon lyckades fånga honom. De bodde grannar på den tiden, och gick i samma klass i gymnasiet. Varje dag efter skolan åkte hon skridskor på isplanen intill, eftersom hon visste att morfar passerade den påvägen hem. Till slut gick han fram och sa "Ja, men ska du komma med då". 

Det var en hel livstid sedan, och en hel livstid fick de dela. Igår somnade morfar in, med mormor vid sin sida.

Mitt hjärta brister när jag tänker på att mormor förlorat sin livs stora kärlek, men samtidigt blir jag så lycklig för de bådas skull: tänk att få äran att vara så älskad av någon, ända fram till slutet. 

Sov så gott mofoli, lovar att vi tar hand om momoli åt dig. Hoppas det finns korsord där du är nu, och att de spelar Louis Armstrong för dig. Kram